Onsdagen den 22 juli 2011, upplevde Norge en av de mest brutala händelser i modern tid då Anders Behring Breivik valde att terrorisera en hel nation. Åtta människor dödades i ett bombdåd i centrala Oslo och ytterligare sextionio ungdomar miste livet under en kallblodig massaker ute på ön Utøya. Motiven bakom dessa illdåd lär ha grundat sig i, enligt Breivik själv, att Norge och Västeuropa måste skonas från det ”stundade muslimska maktövertagandet” och att det socialdemokratiska partiet var tvunget att betala det ultimata priset mot bakgrund av sitt ”svek mot Norge och det norska folket”.

Den högerextrema militanta ideologi som Breivik förespråkade, beskrivs utförligt i hans 1500 sidiga manifest, med titeln 2083 – A European Declaration of Independence. Utöver redogörelsen av varför islam anses vara ett av de största hoten mot Västeuropa, skildrar manifestet även centrala historiska kristna aktörer, som inspirerat Breivik, som lär ha bekämpat det ”muslimska hotet” under olika epoker. Richard Lejonhjärta, Karl den store och El Cid m.fl. Fallet El Cid väckte min uppmärksamhet då jag personligen har sysslat med forskning, om än måttligt, kring denna legendariska spanska nationalhjälte.

Rodrigo Diaz de Vivar (1043-1099) allmänt känd som El Cid (På arabiska betyder det, förenklat, Mästaren), var en kastiliansk adelsman, militär ledare och diplomat. I Spanien är han känd som en av huvudindividerna som bidrog i den kristna återerövringen av Spanien (Något som inte fullgjordes förrän 1492 vid fallet av Granada). Än idag firar man minnet av återerövringen, där statister klär ut sig till kristna förkämpar medans andra klär ut sig till morer (de muslimer som levde i Spanien under den islamiska expansionen). På gatorna återger de teatrala återgivningar av hur de kristna drev ut morerna. Resultatet blir alltid detsamma, de kristna vinner och publiken tjuter förtjust. Men var El Cid verkligen den nobla kristna förkämpen som legenden beskriver?

El Cid hade ursprungligen en post hos Sancho II och Alfonso av Kastilien, men blev dock driven i landsflykt. Under sin landsförvisning är flera forskare eniga om att El Cids lojalitet grundade sig mer på pragmatiska premisser än religiösa, varav han erbjöd sina tjänster till dem som visade intresse, ergo, med dagens mått, en legoknekt. El Cid erbjöd inte sina tjänster enbart till kristna härskare utan även moriska kungar fick ta del av hans förfoganden, b.la. Yusuf al-Mu’taman ibn Hud och Al-Mustain II. Med andra ord fanns det perioder i Diaz liv då han de facto bekämpade kristna furstar till och från.

År 1086 bad muslimska prinsar, från iberiska halvön, om hjälp av Almoravider (ortodoxa muslimska berber från dåtida Marocko) med Yusuf ibn Tashfin i spetsen. Prinsarna behövde hjälp att försvara sig mot Alfonso VI, varav den kombinerade kraften av Almoravider och de muslimska furstarna krossade den kristna offensiven. Alfonso, chockad av sitt nederlag, svalde nu sin antagonism mot Diaz och bad honom att återkomma till hovet. Dock stannade han inte kvar under en längre period då han hade sin egen agenda.

1090 återvände Yusuf ibn Tashfin och hans almoravidiska styrka till iberiska halvön, dock denna gång p.g.a. helt andra motiv, nämligen att avsätta de muslimska furstarna och annektera deras riken. B.la. lär detta agerande har grundats sig i att stora delar av de muslimska invånarna ansåg att taxeringen var alltför hög, samt ansåg en hel del religiösa ledare att de muslimska furstarna hade blivit moraliskt depraverade vilket bidrog till att de gav Yusuf en fatwa (prejudikat), mot bakgrund av att man ansåg att Yusuf hade sunda moraliska värderingar.

Parallellt med Yusufs ”renande” av de ”moraliskt förfallna” muslimska prinsarna, svepte Diaz kring runt Valencia för att skapa sin egen domän i regionen med hjälp av en kristen-morisk styrka. Vägen mot Valencia kantades av ett flertal hinder, varav Cid erövrade flera städer under resans gång. Snart skulle han kontrollera Valencia med hjälp av sitt inflytande över stadens regent, al-Qadir, som blev tvingad att betala skatt till Diaz. Dock skulle al-Qadir snart mista livet då Almoraviderna, med hjälp av stadens chefsdomare Ibn Jahhaf, förmådde en revolt. Cid belägrade staden i ett och ett halvt år. Vid denna period hade nu El Cid skapat sig ett eget furstendöme vid kusten till medelhavet. Han regerade i Alfonsos namn, dock i realiteten var han dess självständiga regent tills sin död år 1099.

Efter sin död började hans liv att skönmålas i olika verk såsom i El cantar de mio Cid, varav historiska ”fakta” fick ge vika för en mera ideologisk version av en kristen spansk nationalhjälte. Detta fenomen har även visat sig på film i det stora mästerverket El Cid (1961) av Anthony Mann med en imponerande rollista med b.la. Charlton Heston och Sophia Loren. Filmen i sig skönmålar det förflutna och påminner mer om vad som har skildrats i poesin än vad historiker har förmedlat. Ett synnerligen intressant fenomen är slutscenen i filmen då en död Cid, fastspänd på sin häst, i hopp om att lura fienden och utbjuda moraliskt stöd åt den kristna-moriska armén, rider ut för att bemöta den almoravidiska styrkan.


Det finns inga belägg som styrker en sådan händelse, mot bakgrund av att Cid, som bekant, levde vidare och styrde i regionen efter belägringen av Valencia. Både kristna och muslimer levde därefter vidare i staden.

I anslutning till de andra historiska individer som Breivik hämtade inspiration ifrån, är det inte troligt att många av dem, om någon, upplevde en total antagonism emot muslimer. Men det är en annan historia.

Mycket få exempel ur det förflutna, om ens någonsin, är svart eller vit, vilket då leder till slutsatsen att en ideologisk framställning av det förflutna som bygger på en total polarisering, i detta exempel mellan islam och kristendomen, riskerar att mynna ut i oförutsedda konsekvenser. Hur vidare Breivik hade agerat annorlunda eller inte i anslutning till sin insikt om det förlidna ter sig vara en problematisk uppgift att ta sig an. Dock är det en påminnelse av hur det förflutna påverkar vår vardag, samtid och vår framtid.

Jesper Shuja

Källor (Jancovich, Mark. ”The purest knight of all” , Fletcher, Richard. The quest for El Cid och Fletcher, Richard. Moorish Spain,  m.fl.)