Gladiatorerna: Kraftigt överviktiga eller trimmade?

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Var antikens gladiatorer verkligen så vältrimmade som porträtteras i filmer eller var de kraftigt överviktiga? Forskare har kommit fram till att de var förmodligen veganer som åt mycket stärkelse (kolhydrater) och grönsaker. Deras slutsats; gladiatorerna måste ha varit kraftigt överviktiga. Men är en sådan slutsats verkligen trolig? 

Under de senaste tio åren tycker jag mig se en allt större trend bland tv-serier varav den historiska gengren ter sig vara alltmer populär. En epok som fascinerar många är romarriket och dess eskapader. På senare år är det tv-serien Spartacus som har varit den ledande inom denna kategori.

Just gladiatorerna är något som många av oss säkert fascineras av, inte minst pga. deras skicklighet i arenan. För många av oss representerar gladiatorn den ultimata krigaren vars brutalitet är svår att matcha. Men tveklöst är det även deras tränade fysik som tilltalar några, speciellt i ljuset av dagens (och gårdagens) fåfänga.

Det är just gladiatorns fysik som har intresserat de historieintresserade de sista åren. Mot bakgrund av alla de filmer och serier som har porträtterat gladiatorer under åren, är det föga förvånande att flertalet människor har haft en bestämd uppfattning angående en gladiators utseende. Från 1960-talets Spartacus med Kirk Douglas, början av 2000-talets Gladiatorn med Russel Crowe till dagens senaste Spartacus med den nyligen avlidna Andy Whitfield och hans efterträdare Liam McIntyre.

Kirk_Douglas_press_photo_from_Spartacus_-_standing_alone

Spartacus-03-Liam-McIntyre-400x600

gladiatorht3

whitfield-obit-articleInline

Gemensamt för dessa filmer och hela gengren är den typiska Hollywoodmallen; en vältränad och trimmad kropp. Likväl har denna bild ifrågasatts av flera nutida historiker. Varför det ifrågasätts är för att på senare år har arkeologer funnit  en jätte grav i Turkiet varav man fann sextio gladiatorer. Dessa har testat mineralhalten i deras skelett och har på så viss fått en uppfattning om vad de livnärde sig på. Deras kost bestod till störst del av grönsaker och stärkelse (ris, potatis, quinoa, pasta etc), i deras fall främst humle och korn. M.a.o. var de veganer. Samtida källor refererar ofta gladiatorerna som hordeaii som översätts till ”humlemännen”.

Det är värt att lyfta fram att detta förmodligen inte var ett moraliskt val av gladiatorerna själva, utan var något som påtvingades dem. Det finns många teorier kring varför dessa skickliga krigare fick livnära sig på just grönsaker och stärkelse. I enlighet med paleopatologisten Karl Groß­schmidts teori bottnade detta i att man ville att gladiatorerna skulle få mycket hull, m.a.o. bli kraftigt överviktiga. Groß­schmidts menar på att detta ”hull” kunde betyda skillnaden mellan liv och död ute på arenan:

Ett tjockt lager fett skyddar vid skärsår och bäddar in nervbanor och vitala blod­kärl. Om man bara såras i fettlagret kan man lätt fortsätta att slåss.

Att gladiatorerna hade hull och inte hade den välsvarvade kropp som så ofta porträtteras på film är även något som jag personligen har lärt ut till mina elever, då jag själv har påverkats av dessa teorier. Då det alltid är spännande med nya banbrytande teorier så svalde jag detta med hull och hår, tills jag stötte på näringsforskaren Dr John McDougalls  forskning. McDougall anses vara en av världens ledande experter på stärkelse och dess koppling till hälsa. Med hans expertis på hur stärkelse och grönsaker påverkar kroppen, målas en helt annan bild upp.

Först och främst måste vi fråga oss själva varför Groß­schmidt tror att dessa skickliga krigare var kraftigt överviktiga. Ur Groß­schmidts synvinkel tycks svaret vara enkelt; stärkelse=kolhydrater och i dagens okritiska samhälle översätts det till; kolhydrater=övervikt. Många av oss vet att inom flera dietkretsar idag är det en konstant häxjakt efter kolhydraterna, allt från Atkins till LCHF-dieten m.fl. Det tycks spela mindre roll hur dåligt förankrad dessa teorier är i gedigen vetenskap, flera av oss hänger oss ändå åt dessa myter. Det ter sig rimligt att även Groß­schmidt är påverkad av denna trend. Trots allt är han inte en näringsforskare. McDougall påpekar starkt att människor inte blir överviktiga av att äta kolhydrater, speciellt inte i ”normala” mängder. En stor del av den asiatiska befolkningen äter en kost som består av 90 % stärkelse. Vi ser inte många individer där som är överviktiga.

För det andra får vi ännu ett bevis på Groß­schmidts begränsade kunskaper kring näringsämnen och i detta exempel är det kalcium som står på agendan. Hans team av experter fann något märkligt, nämligen att dessa antika bjässar hade väldigt starkt skelett, pga. hög kalciumnivå, i jämförelse med den vanliga befolkningen, detta trots att de inte åt kött eller mejeriprodukter. I hopp om att förstå detta fenomen kom dessa experter fram till att:

Den strikt vegetariska kosten gav dock inte gladia­torerna det kalcium de be­hövde för att stärka skelettet. Därför lär de enligt historiska källor ha druckit en blandning av bränt trä och benaska som innehöll stora mängder kalcium. Uppgiften bekräftas av de nya undersökningarna som visar att gladiatorernas skelett innehöll väsentligt högre halter av kalcium än hos den allmänna befolkningen.

Detta låter långsökt. I brist på kunskap om kost och näring så talar man om bränt trä och benaska då de inte kan förklara det starka skelettet och den höga kalciumnivån. Detta bottnar i tron att mejeriprodukter ger ett starkt skelett, och att brist på detta i sin kost borde leda till att man får ett svagare skelett. Detta är dock tvärtemot vad de ledande näringsforskarna tror idag. Även om det stämmer att dessa krigare drack bränt trä och benaska är det inte på något vis en indikator på att de ändå inte hade haft ett starkt skelett. Just grönsaker, baljväxter och stärkelse är en mycket bra källa till kalcium enligt Mcdougall och flertalet forskare (T. Colin Campbell, The China Study, s. 209-211) vilket skulle vara en troligare förklaring till just varför gladiatorerna hade starkt skelett. Det finns flera elitidrottare idag som är veganer, det kan tänkas troligt att de inte dricker denna blandning.

Men låt oss gå tillbaka till ursprungsfrågan; var gladiatorerna kraftigt överviktiga?Med tanke på att dessa krigare tränade stenhårt, förmodligen på samma nivå som dagens elitidrottare, om inte mer, kan det tänkas högst osannolikt att de la på sig så pass mycket övervikt att de skulle anses kraftigt överviktiga, speciellt av en kost baserad enbart på grönsaker och stärkelse. Det är ett välkänt faktum att många av dagens idrottare äter periodvis enorma mängder kolhydrater (även icke-veganer) inför tävlingar m.m. Det är nog inte många av dessa som skulle anses kraftigt överviktiga. Något mer som bör lyftas fram är frågan om bevisen? Finns det någon samtida källa som tyder på att den typiska gladiatorn var kraftigt överviktig? Tittar vi på bilder från tiden så är det inget som tyder på detta, och då är det bland annat mosaik som vi måste vända oss till:

Cover02_101125Detail of Circus Games from a Roman Mosaic Showing Amphitheater Scenes from Leptis MagnaTyvärr tror jag att Groß­schmidt och hans team är ute på hal is i just denna fråga. Deras antagande tycks bottna mer på moderna trender och myter än aktuell näringsforskning. Med andra ord innebär detta att Hollywood de facto använt sig av s.k. vetenskapligt historiebruk i förhållande till denna fråga. Jag lämnar över ordet till John Mcdougall och hans korta föreläsning:

Jesper Shuja 

Källor:

Campbell, T. Colin. The China Study. Dallas: Benbellas Books, 2006.

Curry, Andrew. The Gladiator Diet: How to eat, exercise, and die a violent death. Archaeology, Vol. 61(6). 2008
http://archive.archaeology.org/0811/abstracts/gladiator.html
(Hämtad 2013-06-20)

Dissing Bay Jørgensen, Nanna. Gladiatorer åt sig till seger. Illustrerad Vetenskap, Vol. IV(6). 2009
http://illvet.se/kultur-historia/forntida-civilisationer/gladiatorer-at-sig-till-seger
(Hämtad 2013-06-20)

McDougall, John. People Passionate about Starches Are Healthy and Beautiful. The McDougall Newsletter, Vol. 8(3). 2009
http://drmcdougall.com/misc/2009nl/mar/passionate.htm
(Hämtad 2013-06-23)

McDougall, John. Diet, Children, and the Future. The McDougall Newsletter, Vol. 11(9). 2012
http://www.drmcdougall.com/misc/2012nl/sep/children.htm
(Hämtad 2013-06-20)

PHYSICIANS COMMITTEE FOR RESPONSIBLE MEDICINE. Calcium and Strong Bones. T. Colin Campbell Foundation. 2008
http://www.tcolincampbell.org/courses-resources/article/calcium-and-strong-bones/?tx_ttnews%5BbackPid%5D=76&cHash=ecaa8da224c1dcd787275de3da8dcffd
(Hämtad 2013-06-20)

Världens Historia. Gladiatorer åt bara grönsaker. Världens Historia.
http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarna/gladiatorer-at-bara-gronsaker
(Hämtad 2013-06-20)

Annonser

Jungfrudrottningen Elisabeth I: Var hon en bedragerska och var hon ens en hon?

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , ,

Drottning Elisabeth I av England (1533-1603), även känd som jungfrudrottningen, den sista monarken av huset Tudor, lär vara en av de mest beryktade monarkerna i Storbritanniens historia. Det är under hennes regeringsperiod som man talar om att England gick in i en gyllene era, en tid som skulle se till att den lilla ön blev en stormakt som hela världen än idag känner av.

(Drottning Elisabeth I)

Men var den fagra drottningen verkligen en jungfru, eller med mer vardagligt tal, oskuld? Under århundraden har det spekulerats en hel del kring hennes oskuld och varför hon valde att aldrig gifta sig. Konspirationsteorierna ter sig vara av ett massivt antal. I detta inlägg tänker jag fokusera på en av de mer avvikande teorierna, nämligen teorin om att hon de facto inte var en hon.

Bram Stoker, författaren till den legendariska Dracula, lär vara en av de individer som delvis bidragit till att denna legend än idag har hållits vid liv. I hans bok Famous imposters, behandlas Elisabeth I under ett helt kapitel.

(Bram Stoker 1847-1912)

Hur har då dessa spekulationer dykt upp? Tiden runt 1543/1544 levde den unga Elisabeth i den lilla staden Bisley. Anledningen till detta bottnade troligen i det faktum att London härjades av sjukdomar. Legenden förtäljer berättelsen om att den unga flickan insjuknande och dog. Kvinnan som ansvarade för Elisabeth fick reda på att kungen var på väg (Henrik VIII) för att besöka sin dotter. Vad kunde förmyndaren göra? Kung Henrik var känd för sitt illasinnade temperament vilket givetvis skapade ångest och panik hos förmyndaren, hur skulle hon lösa detta?

(Henrik VIII 1491-1547)

(Bisley, gloucestershire)

Med rädslan för att hennes liv snart var till ända, sprang förmyndaren ut i staden för att leta rätt på en flicka med liknande drag som Elisabeth, i hopp om att försinka de dåliga nyheterna. Dock lyckades hon inte finna någon sådan flicka. I ren desperation valde hon en ung pojke med ett fagert utseende som påminde om den unga prinsessans. Han hade varit den unga damens lekkamrat och även han hade rött hår och liknande hy. I all hast kläddes den unga pojken i Elisabeths klänning.

Enligt berättelsen uppmärksammade Henrik inte bytet då han inte regelbundet såg sin dotter. Planen fungerade och kungen lär aldrig fått reda på sanningen.

Vad finns det då för bakomliggande orsaker till varför man ska ge denna konspirationsteori något gehör? Nedanför ska jag presentera några av aspekterna:

  • Hon valde att aldrig gifta sig
  • Enligt Stokers analys, är det möjligt att se en förändring i hennes sätt att skriva efter 1544.
  • Hon var känd för att regelbundet sminka sig helt vit när hon umgicks bland andra människor. Enligt somliga kan det bottnat i en önskan att täcka sin skäggstubb.
  • Hennes kläder täckte halsen, kanske för att adamsäpplet inte skulle synas.
  • Elisabeth var väldigt duglig på hästryggen, det sägs att hon red snabbare än de flesta människor, även flertalet män.
  • Hon fick aldrig något barn.
  • Hon hade ovanligt långa fingrar, något som anses av många vara ett manligt särdrag.
  • Efter sin död lär ingen fått lov att obducera hennes kropp, instruktioner som drottningen själv utfört innan sin död.
  • Hon använde sig av flera olika peruker, var det för att dölja skallighet som ofta drabbar män?
  • Drottningen var väldigt skarptänkt, intelligent, stark hållning, behärskade flera språk flytande, saker som ansågs var ett särpräglat manligt fenomen.

Är detta då särskilt troligt? Var jungfru drottningen verkligen en man i förklädnad? Vad jag har läst och förstått låter det inte särskilt sannolikt. Här är några av orsakerna:

  • Det ter sig inte troligt att Henrik VIII inte skulle ha uppmärksammar bytet, även om de inte träffades ofta. Hon var trots allt hans egen dotter och Henrik var inte obegåvad.
  • Elisabeth hade menstruation. Philip II:s (Kung av Spanien, Portugal, Neapel, Sicilien m.m.) sändebud lär ha mutat en av drottningens tvätterskor i hopp om att få reda på hennes allmänna hälsotillstånd. Kvinnan rapporterade att drottningens hälsa var ok och att hon hade regelbunden menstruation.
  • Drottningen var inte skallig. Hon valde att använda sig av peruker p.g.a. av sin framtoning och för att täcka sitt grånade hår.
  • Puberteten. Hade det verkligen varit möjligt för en tonåring i puberteten att dölja allt detta, med tanke på allt som händer med kroppen?
  • Robert Dudley. Det finns ett antagande om att drottningen hade en hemlig kärleksrelation med sin hästskötare Lord Robert Dudley. Skulle inte han ha märkt att hon var en man?
  • Läkare. Det sägs att Elisabeth I inte var förtjust i läkare, men en hel läkarskara lär har undersökt henne, under en giftermålsförhandling, för att ta reda på om hon kunde bära barn. Det kunde hon.

Slutligen måste vi ändå hålla i minnet vilken tidsperiod vi talar om. I dåtidens samhälle var det säkerligen svårt att acceptera att en kvinna kunde vara så pass stark och karismatisk som drottningen var, att hon som kvinna kunde styra en av världens blivande största stormakt. Det var troligen svårsmält för dåtidens män. Onekligen påverkade dessa funderingar framtida generationers sätt att tolka hennes prestationer.

Jesper Shuja

 

Grekland: Demokratins vagga?

Etiketter

, , , , , , , , ,

Idag är den ekonomiska krisen i Grekland ett tämligen hett debattområde. Det talas om skulder och korruption inom den grekiska regeringen, det ter sig så om den grekiska demokratin ifrågasätts.

En gemensam nämnare för många människor i västvärldens demokratiska nationer är föreställningen om att vår känsla för jämlikhet och rättvisa härstammar från antikens Aten, den s.k. västerländska civilisationens vagga. Själva ordet Demokrati hämtar sin etymologiska betydelse från Dêmokratía som har sammanfogats av de grekiska orden Dêmos som betyder ”folk” och Kratos som betyder ”makt” eller ”styre”, därav ”folkstyre”. Frågan som ger sig till känna är: var antikens Aten ett demokratiskt samhälle?

Visst existerande det ett demokratiskt styre i 400-talets f.Kr. Aten, där medborgarna stod på kullen Pnyx och använde sig av handuppräckning för att rösta igenom olika förslag, s.k. direkt demokrati. Men en fråga som ter sig mera relevant än föregående är: var det en demokrati som går att jämföra med dagens syn på demokrati?

Först och främst, vem var det som de facto fick lov att vara med att bestämma och rösta? Vad vi vet idag är att enbart ca 10 % av befolkningen fick lov att praktisera sina demokratiska rättigheter. Varken kvinnor eller slavar fick delta i processen. Sedan var det inte tillräckligt att du som man, över 18-20 år gammal, var född i Aten, utan båda dina föräldrar måste ha fötts i staden.

En annan tämligen ofta försummad aspekt av det dåtida demokratiska Atenska samhället var slaveriet. Det är inte troligt att demokratin hade överlevt om det inte hade varit för silvergruvorna i Laurium. Dessa bidrog till att Atenarna kom att vara snuskigt rika. Men det var självfallet inte medborgarna själv som slet i gruvorna under horribla förhållanden, utan det var slavarna. Idag uppskattas det att omkring var tredje person i det gamla grekiska samhället var slav. Det kan tänkas att det var lätt att vara energiska demokrater när man hade andra som hanterade deras skitgöra så att säga. Den mörka sidan av demokratins verkställande.

Det ironiska under denna period var att samtidigt som man hyllade yttrandefriheten tolererade man inte kritik inifrån. Religionen kan stå som exempel. Om du som medborgare inte trodde på den klassiska grekiska gudatron, tron på flera gudar, då kunde detta vålla stora problem som kunde leda till förföljelse eller värre.

En av västvärldens största filosofer Sokrates (omkring 469 f.Kr. till 399 f.Kr.) lär ha fått erfara denna intolerans mot oliktänkande. Enligt källor (bl.a. Platon) dömdes han till döden för att ha ”förlett ungdomen och försakat gudarna”. Det är dock troligare att han straffades för att han hade vågat trotsa den politiska ledningen. Han gavs chansen att ta tillbaka vad han sagt sig stå för och gå fri, dock valde han att stå för sina principer och ta sitt straff, vilket följaktligen blev hans död.

(Sokrates död)

Det är av stor vikt att lyfta fram den historiska kontexten, dvs. hur tidsandan var under samtiden. Som exempel var inte slaveriet, i den dåtida grekiska stadsstaten, på något sätt något som skilde sig från andra kulturer under epoken, detsamma står sig även gällande kvinnans rättigheter. Det var ett demokratiskt samhälle sett ur dåtida mått och värderingar. Demokratin gjorde en kort succé för att sedan glömmas bort.

Men det är lika viktigt att lyfta fram att dagens demokratiska samhälle skiljer sig, på många plan, väldigt mycket från 400-talets f.Kr. Aten, en plats som länge betraktats som en solid bas för vår demokrati med koncept såsom frihet, jämlikhet och yttrandefrihet. De Atenska idealen är något som vi har skönmålat och fantiserat om, med andra ord ser vi det vi vill se, inte det som ”verkligen” var.

(Bland många exempel har vi dagens Washington, där en hop av byggnader har poppat upp som bygger på Atenska ideal. Byggnaden är Lincoln Memorial)

Jesper Shuja

Lucia: En kort skildring

Etiketter

, , , , ,

Vårt Luciafirande har sitt ursprung i 200-talets Syracusa på Sicilien där det kristna helgonet Lucia levde. Legenden förtäljer om en djupt troende kristen kvinna som valde att skänka bort sin hemgift åt de behövande på ön, då hennes mor hade tillfrisknat efter en allvarlig sjukdom.

Mannen som hade tänkt gifta sig med Lucia blev ursinnig när han fick reda på vad hon hade gjort med hemgiften, vilket resulterade i att han anmälde henne för myndigheterna. Kristendomen var under denna period ännu inte accepterad. Som påföljd skulle hon överlämnas till ett glädjehus, dock kunde de inte rubba henne ur fläcken. Istället försökte man tända ett bål runt henne, även detta var fruktlöst då flammorna inte skadade henne. Slutligen angrepp en romersk soldat henne, han stack sin dolk eller sitt svärd rakt genom hennes hals.

Den svenska Luciatraditionen har inget med helgonets tragiska öde att göra. Traditionen uppkom inte förrän mot slutet av 1800-talet. Men den 13 december och Lucia hade likväl en viktig roll dessförinnan, i alla fall så länge man använde sig av den julianska kalendern, då vintersolståndet inföll denna dag. Med andra ord var Lucia ett tecken på att snart stundade ljusare tider och längre dagar.

Idag är det Lucias namnsdag.

Så avslutar jag passande med låten Santa Lucia sjungen av den stora Pavarotti:

 

En glad Lucia till er alla!

 

Jesper Shuja

Var det verkligen bättre förr?

Etiketter

, , , , , , ,

Vi är nog alla väl bekanta med det gamla talesättet det var bättre förr, något som jag frekvent fått ta del av under årens lopp, tämligen ofta av individer från äldre generationer, som syftar på sin egen ungdom. Dock är det en paradox, om vi går längre tillbaka i det förflutna, låt oss säga medeltiden, då delar människor i regel uppfattningen att män och kvinnor levde under tuffare förhållanden.

Framförallt medeltiden eller på engelska The dark ages har fått oförtjänt mycket kritik i takt med att tiden porträtteras som en mörk och dyster period, en epok då inga vetenskapliga framsteg åstadkommits (vilket inte stämmer, inte minst i anknytning till dåtida araber), då fattiga bönder fick slita ute på fälten oavbrutet. Stämmer verkligen ett sådant betraktelsesätt överens med hur det kunde ha sett ut?

Frågan är självklart mångfacetterad, varav inga snabba svar finns att erhålla. Likväl om vi anknyter till Sverige under senmedeltiden och väljer att enbart lägga fokus på dåtidens religiösa inverkan på samhället, sett ur ett positivt ljus, finns det en intressant aspekt att lyfta fram, nämligen att dåtidens bönder m.fl. hade avsevärt mycket mera helgdagar än vad dagens svenskar får åtnjuta. Enligt professor Dick Harrison, sakkunnig på medeltiden, kunde det handla om över 100 dagar om året som den allmänna individen fick i ledighet.

Det grundade sig självfallet i att kyrkan hade en mera central roll i människors liv, vilket bidrog till att den religiösa ledighet som människor fick ta del av, användes för att besöka kyrkan och ta del av prästernas gudstjänst o.s.v. Men generellt var det viktigt för den medeltida människan att spendera mycket tid med sin familj och människor omkring sig.

Det är dock angeläget att inte skönmåla det förflutna och skapa sig en föreställning om att t.ex. de medeltida bönderna skulle ha varit slappa och oproduktiva, ett dylikt påstående skulle inte göra perioden rättvisa. Agrarsamhället var väldigt säsongsberoende vilket medförde att bonden kunde påbörja sin arbetsdag när solen gick upp runt fem på morgonen, varav arbetspasset avslutades när solen gick ner runt åtta på kvällen, allt i förhållande till årstiden. Ergo var det inte ett typiskt 9 till 5 jobb.

Men om vi utgår ifrån antalet lediga dagar och tiden man spenderade med sin familj och vänner, var det kanske så att det var bättre förr.

Jesper Shuja

Anders Behring Breivik och den dualistiska spanska nationalhjälten El Cid

Onsdagen den 22 juli 2011, upplevde Norge en av de mest brutala händelser i modern tid då Anders Behring Breivik valde att terrorisera en hel nation. Åtta människor dödades i ett bombdåd i centrala Oslo och ytterligare sextionio ungdomar miste livet under en kallblodig massaker ute på ön Utøya. Motiven bakom dessa illdåd lär ha grundat sig i, enligt Breivik själv, att Norge och Västeuropa måste skonas från det ”stundade muslimska maktövertagandet” och att det socialdemokratiska partiet var tvunget att betala det ultimata priset mot bakgrund av sitt ”svek mot Norge och det norska folket”.

Den högerextrema militanta ideologi som Breivik förespråkade, beskrivs utförligt i hans 1500 sidiga manifest, med titeln 2083 – A European Declaration of Independence. Utöver redogörelsen av varför islam anses vara ett av de största hoten mot Västeuropa, skildrar manifestet även centrala historiska kristna aktörer, som inspirerat Breivik, som lär ha bekämpat det ”muslimska hotet” under olika epoker. Richard Lejonhjärta, Karl den store och El Cid m.fl. Fallet El Cid väckte min uppmärksamhet då jag personligen har sysslat med forskning, om än måttligt, kring denna legendariska spanska nationalhjälte.

Rodrigo Diaz de Vivar (1043-1099) allmänt känd som El Cid (På arabiska betyder det, förenklat, Mästaren), var en kastiliansk adelsman, militär ledare och diplomat. I Spanien är han känd som en av huvudindividerna som bidrog i den kristna återerövringen av Spanien (Något som inte fullgjordes förrän 1492 vid fallet av Granada). Än idag firar man minnet av återerövringen, där statister klär ut sig till kristna förkämpar medans andra klär ut sig till morer (de muslimer som levde i Spanien under den islamiska expansionen). På gatorna återger de teatrala återgivningar av hur de kristna drev ut morerna. Resultatet blir alltid detsamma, de kristna vinner och publiken tjuter förtjust. Men var El Cid verkligen den nobla kristna förkämpen som legenden beskriver?

El Cid hade ursprungligen en post hos Sancho II och Alfonso av Kastilien, men blev dock driven i landsflykt. Under sin landsförvisning är flera forskare eniga om att El Cids lojalitet grundade sig mer på pragmatiska premisser än religiösa, varav han erbjöd sina tjänster till dem som visade intresse, ergo, med dagens mått, en legoknekt. El Cid erbjöd inte sina tjänster enbart till kristna härskare utan även moriska kungar fick ta del av hans förfoganden, b.la. Yusuf al-Mu’taman ibn Hud och Al-Mustain II. Med andra ord fanns det perioder i Diaz liv då han de facto bekämpade kristna furstar till och från.

År 1086 bad muslimska prinsar, från iberiska halvön, om hjälp av Almoravider (ortodoxa muslimska berber från dåtida Marocko) med Yusuf ibn Tashfin i spetsen. Prinsarna behövde hjälp att försvara sig mot Alfonso VI, varav den kombinerade kraften av Almoravider och de muslimska furstarna krossade den kristna offensiven. Alfonso, chockad av sitt nederlag, svalde nu sin antagonism mot Diaz och bad honom att återkomma till hovet. Dock stannade han inte kvar under en längre period då han hade sin egen agenda.

1090 återvände Yusuf ibn Tashfin och hans almoravidiska styrka till iberiska halvön, dock denna gång p.g.a. helt andra motiv, nämligen att avsätta de muslimska furstarna och annektera deras riken. B.la. lär detta agerande har grundats sig i att stora delar av de muslimska invånarna ansåg att taxeringen var alltför hög, samt ansåg en hel del religiösa ledare att de muslimska furstarna hade blivit moraliskt depraverade vilket bidrog till att de gav Yusuf en fatwa (prejudikat), mot bakgrund av att man ansåg att Yusuf hade sunda moraliska värderingar.

Parallellt med Yusufs ”renande” av de ”moraliskt förfallna” muslimska prinsarna, svepte Diaz kring runt Valencia för att skapa sin egen domän i regionen med hjälp av en kristen-morisk styrka. Vägen mot Valencia kantades av ett flertal hinder, varav Cid erövrade flera städer under resans gång. Snart skulle han kontrollera Valencia med hjälp av sitt inflytande över stadens regent, al-Qadir, som blev tvingad att betala skatt till Diaz. Dock skulle al-Qadir snart mista livet då Almoraviderna, med hjälp av stadens chefsdomare Ibn Jahhaf, förmådde en revolt. Cid belägrade staden i ett och ett halvt år. Vid denna period hade nu El Cid skapat sig ett eget furstendöme vid kusten till medelhavet. Han regerade i Alfonsos namn, dock i realiteten var han dess självständiga regent tills sin död år 1099.

Efter sin död började hans liv att skönmålas i olika verk såsom i El cantar de mio Cid, varav historiska ”fakta” fick ge vika för en mera ideologisk version av en kristen spansk nationalhjälte. Detta fenomen har även visat sig på film i det stora mästerverket El Cid (1961) av Anthony Mann med en imponerande rollista med b.la. Charlton Heston och Sophia Loren. Filmen i sig skönmålar det förflutna och påminner mer om vad som har skildrats i poesin än vad historiker har förmedlat. Ett synnerligen intressant fenomen är slutscenen i filmen då en död Cid, fastspänd på sin häst, i hopp om att lura fienden och utbjuda moraliskt stöd åt den kristna-moriska armén, rider ut för att bemöta den almoravidiska styrkan.


Det finns inga belägg som styrker en sådan händelse, mot bakgrund av att Cid, som bekant, levde vidare och styrde i regionen efter belägringen av Valencia. Både kristna och muslimer levde därefter vidare i staden.

I anslutning till de andra historiska individer som Breivik hämtade inspiration ifrån, är det inte troligt att många av dem, om någon, upplevde en total antagonism emot muslimer. Men det är en annan historia.

Mycket få exempel ur det förflutna, om ens någonsin, är svart eller vit, vilket då leder till slutsatsen att en ideologisk framställning av det förflutna som bygger på en total polarisering, i detta exempel mellan islam och kristendomen, riskerar att mynna ut i oförutsedda konsekvenser. Hur vidare Breivik hade agerat annorlunda eller inte i anslutning till sin insikt om det förlidna ter sig vara en problematisk uppgift att ta sig an. Dock är det en påminnelse av hur det förflutna påverkar vår vardag, samtid och vår framtid.

Jesper Shuja

Källor (Jancovich, Mark. ”The purest knight of all” , Fletcher, Richard. The quest for El Cid och Fletcher, Richard. Moorish Spain,  m.fl.)

En annan Historia: En Historia för alla!

Härmed startar jag min nya historieblogg. Med hänsyn till bloggens namn bör det vara tämligen lätt att avgöra vad innehållet kommer att bestå av, En annan Historia. Målet är att skildra olika företeelser ur det förflutna utan att enbart relatera till svensk eller närbesläktad historia, dock utesluter jag ingendera, då all historia är av värde. Det är av stor vikt att alla kan relatera till det som skildras, ergo en inkluderande historia.

Bloggen kommer att skildra allt från händelseförlopp, historiska individer, och filmer med historiskt material osv. Allt är av intresse.

Min ambition är att skildra en objektiv framställning av det förflutna, dock är det en paradox då ett liknande mål aldrig går att uppfylla i sin fullständighet. När jag har tid och om jag anser att det är av vikt, kommer jag att hänvisa till olika källor, annars är det enbart att fråga om ni vill ha tillämpliga källor.

Olika tips och idéer på hur bloggen kan förbättras eller funderingar kring intressanta inlägg välkomnas.

Min förhoppning är att ni kommer finna En annan Historia tillfredställande och att den bidrar till ett större historieintresse.

Jesper Shuja